Där själar slits tyst itu, gick Anna.
Bland viskande och bortvända ansikten.
Inga frågor, bara tystnader fyllda av skuld.
Och några som lärt sig att överleva genom att inte finnas till.
Till slut blev hennes steg tunga, inte av trötthet, men av klarhet.
En dag hängde hon upp sin nyckel
och gick ut genom dörren, inte i nederlag,
-utan i seger över tystnaden.
Där hjärtat får slå i fred.
-Alva-Emelie Olsson april -25
